Behind the smile...a broken heart...

Jag hatar den här känslan..

när du tycker om någon så mycket.. att du skulle kunna dö för honom/henne... du kan sitta uppe hela natten bara för att få höra personens röst... du gör allt du kan för att försöka pigga upp personen...

Att höra personen man älskar gråta... känns som tusen knivar i hjärtat...

Att höra personen man älskar sårad... känns som en spark i magen..

Man försöker göra allt för att få personen glad.. eller i alla fall få personen på andra tankar.. spelar ingen roll hur länge det tar...

Men när inget av det funkar så känner man hopplösheten komma...

och tårarna börjar rinna...

Men det allra värsta.. är när personen du älskar.. ignorerar dig...

du ser att han/hon är online... du vet att personen är vaken... men personen ignorerar dig...

DÅ är det svårt och försöka hålla upp ett leende och låtsas som om det inte rör en ryggen när man egentligen vill brista ut i tårar..

Samtidigt som man blir sårad.. så vill man smsa personen och fråga vad problemet är.. om man har gjort något... men man hindrar sig själv precis när man tänker skicka smset... man raderar texten och känner tårarna komma tillbaka...

Då känner sig feg... '' varför vågar jag inte skicka smset?''

Vilket kan leda till att man blir arg på sig själv...

 

Men mest av allt är du sårad... ledsen..

Man börjar undra... '' Gillar personen verkligen mig?''

Eller ljuger han/hon bara?

'' är han/hon med någon annan?''

Dom tankarna är dom VÄRSTA...

Dom plågar en som fan.. man har tillit till personen... men kan endå inte hindra tankarna...

Man vill inte verka som värsta påträngda personen och smsa & fråga...

Samtidigt som man vill fråga personen vad fan han/hon håller på med?

Varför han/hon ignorerar...

Har jag gjort något?

Det är också en riktigt jobbig tanke.. '' har jag gjort något?''

 

Man sitter med telefonen nära sig... hjärtat hoppar över ett slag varje gång den darrar till men då är det någon annan.. en kompis som kanske frågar hur man mår...

Och man vill egentligen berätta hur det är... men man svarar '' det är okej.''

 

Största lögnen i såna tillfällen...

Man måste hålla masken när man är hemma...man orkar inte med sina föräldrars frågande blickar på sig... man orkar inte med ett korsförhör... så man biter ihop och låtsas som allt är bra.. men så fort man kommer till ens rum... brister masken och tårarna kommer...

 

Och man kanske vill berätta för en vän hur man mår.. men är rädd för att vännen ska döma en... så man säger inget.

Man vill berätta för någon... men är rädd för reaktionen...

Men att hålla alla plågsamma tankar inom sig är nära på olidligt...

 

 

Man ligger i sin säng.. tänker tillbaka på minnen man har med personen man älskar... första gången man träffades... hur personen alltid får en le...

Och tårarna kommer tillbaka..

Man försöker tänka på något annat.. men det är otroligt svårt...

Man gömmer ansiktet emot kudden och känner hur den blir blöt av alla tårar...

 

Varför kan du inte se hur mycket jag älskar dig?

Och hur sårad jag blir av hur du behandlar mig..