Kapitel 1.
Solnedgången var så vacker, Jag brukade titta på den tillsammans med min lilla syster.
Men efter mötet med Damon så hade jag fått veta sanningen om '' min familj''.
Så just nu levde jag ensam i skogen Jag hade gjorde det i 2 månader, jag kunde jaga så risken att jag skulle svälta var inte så hög, Det fanns gott om vatten, Men efter ett tag börjde det kännas väldigt ensamt..
För varje dag som gick så tänkte jag allt mer på Mike och Damon. Det högg till i hjärtat, för jag älskade dem båda så högt, men kunde bara få va tillsammans med en av dem.
Innan jag möte Damon mindes jag ingenting om mitt tidigare liv med honom.
Men när han kysste mig så kom minnerna tillbaka.
Minnen av en lycklig liten familj, Som sedan förstördes av det blodiga kriget.
Jag reser mig upp och börjar gå mot skogen igen, Efter en kanin och två ekorrar läger sig hungern ner i alla fall för ett tag. I stället så kände jag sömnigheten sakta komma krypande. Jag lade mig ner, kollade in i elden, och det sista jag tänkte på var Damons mörkröda ögon.
Jag vaknar upp mitt på en äng omringad av vita rosor, marken är fuktig, Jag kollade mig förvirrat omkring, Jag var 99% säker på att detta bara var en dröm.
Jag hade fått en annan klädsel, En snö vit klänning täckt med små små pälor.
- Hej Prim, Sade en röst bakom mig.
Jag vände mig om och såg in i två blodröda ögon.
- Damon.. Var gör du här? Var är jag?
- Du är inne i en dröm och min speciella gåva som fallen ängel är att jag kan ta mig in i människors tankar och drömmar.
Han tog ett steg närmare mig och smekte långsamt min kind, jag blundade under hans beröring.
- Vad är det Damon? Frågade jag fortfarande med slutna ögon.
- Jag ville träffa min ängel, Han slog ut armarna och log ett oskyldigt leende.
- Okej.. svarade jag och öppnade ögonen.
Han stog plötsligt väldigt nära, för jag kunde höra hans hjärtslag. Han kollade djupt in i mina ögon. Dom fängslande mig, jag kunde inte slita blicken ifrån hans ögon och ansikte.
- Jag hade glömt hur oemotståndliga djupa ögon du har Prim, mumlade Damon och smekte långsamt min kind.
- Jag har en fråga Damon,.. Om du är en fallen ängel, varför har du inga vingar?
Han skrattade ett mjukt skratt,
- Jag har mina vingar, dom är bara osynliga för dom som inte är odödliga.
- Jaha, mumlade jag tillbaka som svar.
Jag lade armarna kring hans hals och han lade sina händer på mina höfter, Damon började sig fram och viskade mjuk i mitt öra.
- Jag märker att du fortfarande inte har bestämt dig, Eller hur?.
Jag kollade ner i marken och rodnade.
- Nej, jag har inte gjort det, för att jag känner mig förvirrad, Och... Han böjde sig fram och gav mig en långsam kyss som fick mig att svälja alla ord jag hade tänkt och häva ur mig.
- Det är ingen bråska Prim, Har jag väntat i 1000 år, klarar jag nog av att vänta lite längre, Han log ett charmigt leende.
En sista kyss innan allting blev mörk, och när jag vaknade så låg jag fortfarande kvar i skogen, Och plötsligt upptäckte jag att brevid mig låg en fuktig snövit ros.
FORTSÄTTNING FÖLJER....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar