Självmordstankar del 1

Hejsan alla läsare!

I detta inlägg tänkte jag ta upp ett väldigt viktigt ämne... Självmordstankar.

Lusten att vilja avsluta sitt liv för att man känner att det inte finns något att leva kvar för.. eller att ingen skulle endå bry sig om man försvann...

Dom där tankarna.. '' Att ingen skulle endå bry sig...''

Det är som att förgifta sin hjärna och hjärta.. med lögner.

Att man tror att ingen skulle bry sig så vad spelar det för roll..

DET spelar roll!

FOLK skulle sakna dig!

FOLK skulle gråta och önska att du kom tillbaka!

När du sitter där med dom där tankarna... tårarna som rinner.. smärtan i hjärtat... ett andetag..

Och sen.. allt är över.

För det första.. tänk dig dina föräldrar... att tvingas hitta dig sådär.. livlös..

Deras tårar.. smärta och desperata försök att få liv i dig men det är försent..

Och deras tankar '' Om vi bara hade varit här lite tidigare så hade vi kunnat stoppa detta..''

Tänk dig, hur dom tankarna kommer plåga dem.

Sen dina släktningar.. deras sorgna miner och tårar..

Dina kompisar.. ensamheten vid lunchen i skolan eller på rasten.. alla ändlösa timmar av skratt... bortblåsta.

Och sen om DU nu sitter och läser detta och tänker... '' men jag har ingen som bryr sig om mig..''

Så låt mig tala om en sak för dig...

Även om du är ensam... så finns det ALLTID folk som bryr sig om DIG!

Även fast dom inte har modet till att visa det.

Även fast det känns som om ingen skulle bry sig.. så FINNS det folk som bryr sig!

Människor skulle GRÅTA!

Människor skulle SAKNA dig!

Jag skriver inte bara detta.. bara för ATT... utan jag har själv mått såhär...

Jag har själv haft självmordstankar...

Jag har själv tänkt dom där tankarna...

Så jag vet hur det är.. jag vet känslan.

Jag vet hopplösheten.. tomheten... ja... livlösheten man känner...

Smärtan.. sorgen... ilskan...och känslan att man bara vill få ett slut på det...

Jag har själv varit där...

Jag har själv suttit i mörkret...

Jag har själv gråtit tårarna..

Jag har själv haft rakbladet emot min hud..

Jag har själv tänkt tanken att jag bara vill få ett slut på allt..

Att det kändes som om ingen brydde sig... ingen skulle lyfta ett ögonbryn om jag försvann...

Det är Först nu som jag inser hur mycket jag förgiftade min hjärna..

Det jag vill ha sakt med detta är att jag VET hur det är och må såhär... detta är inget jag hittar på!
Och jag vill skriva detta för att visa att det går och ta sig ur mörkret..

Du måste bara vakna upp!
Inse att du har ett VÄRDE!

en MENNING!

Jag vet att det inte är lätt...

Jag vet att det kommer ta tid!

men du KAN klara det!

du är STARK nog!

Så..

ÖPPNA dina ögon!

Se ditt värde!

Du är fin precis som du är!

GLÖM ALDRIG DET!